Våren 2007. Närmare bestämt den 17e Mars var jag med om en ridolycka i samband med en hoppträning utanför Ängelholm. Det var verkligen en olycka och ingenting som egentligen gick att förhindra. Träningen var en organiserad lektion. Vi var 3 eller 4 ekipage totalt. Själv tränade jag för att starta ponnyn jag tränade i Falsterbo Horseshow på Point to Point häcklöp. Jag red en fantastisk c-ponny. Egentligen satsar jag på Dressyr, vilket ni vet om ni följer mig påwww.lillasdressage.se, men det var mitt sista år på ponny och jag har alltid hoppat lite vid sidan. Eftersom mitt eget sto inte kunde hoppa på grund av problem med benen hade jag förmånen att träna en underbar liten hingst vid namn Colnevalley Rasgall, ”Rasse”. Han är en fantastisk ponny och skänkte mig mycket lycka. Jag älskade honom som om han var min egen. En sak han gjorde var att ära clementiner, gärna till och med med skalet på! Jag kommer aldrig att glömma honom eller allt vi hade möjlighet att göra tillsammans. Tyvärr missade vi några av vad som skulle blivit våra största äventyr på grund av en helt slumpmässig olycka.
Rasgall är en mycket ambitiös häst och vi älskade båda att hoppa tillsammans. På den här träningen red vi utomhus vid Sibirien i Ängelholm. Vår tränare hade satt upp ett hinder som var kombinerat av en häck och höj och sänkbara bommar. Vi började på låg höjd och allt flöt på bra, det här var ingenting som någon av oss hade svårt för. Sedan höjdes hindret, men det var fortfarande inte någon särskilt märkvärdig höjd för någon av oss.
Vid avhoppet missbedömde Rasgall hindrets höjd och bredd. Vi hoppade av alldeles för tidigt. Eftersim Rasse är så ambitiös som han är gör han alltid allt för att inte riva. Han vek ihop benen så mycket han kunde och sträckte på sig för att komma över hindret. Tyvärr lyckades han inte. Han fick bommarna på benen och språngkurvan ändrades. Han hann inte fälla ut sina hopvikta framben innan vi slog i marken utan landade på knäna. Jag slungades ur sadeln över huvudet på Rasse och landade på bakhuvudet och nacken. En rejäl smäll med all den kraft som låg bakom efter att ha galopperat mot och varit på väg över ett hinder.
Rasgall som är hingst och borde ha sprungit runt fältet med svansen lyft stannade, sänkte huvudet och lyfte ena frambenet. Han visste att något var fel och hade ont i sitt ben. Han undrade varför jag inte kom och tröstade honom som jag brukade…

Smällen hade resulterat i en allvarlig järnskakning och framför allt splittrade den en kota mellan mina skulderblad. Tack och lov hade jag både hjälm och ridväst på mig. Utan hjälmen hade jag varit järnskadad i dag. Kom i håg det innan du sätter dig på en häst, moped eller motorcykel utan hjälm… Västen hjälpte mig inte i själva skadeögonblicket eftersom det var en brytskada. Däremot stabiliserade den förmodligen i efterhand.
Jag åkte med ambulans till Helsingborgs lasarett, men efter röntgen bar det direkt vidare till Lunds Universitetssjukhus. Inte undra på det, jag har sett röntgenbilderna och hade jag bara sett dem hade jag inte trott att personen i fråga kunde gå i dag. Medan jag åkte ambulans ringde man hem till ridskolan och lyckades ordna så att Rasgall blev hämtad. Min stackars pappa som hade kört mig till träningen åkte med mig till sjukhuset.
I lund skruvade de ihop mig med två plattor och fyra skruvar, tre dagar innan jag skulle fylla 18. När jag sedan vaknade berättade någon för mig att jag inte fick böja, vrida eller lyfta på två månader. Därefter återbesök och sedan fick man se. Jag räknade tyst i huvudet och insåg att det skulle ta ett tag innan de lät mig sitta upp på häst igen. Mitt svar blev något i stil med ”nej, jag ska på ridläger i Augusti”.

Det tog 4 månader innan jag satt upp igen. På min egen älskade dressyrponny Perlan. Ponny och ponny, hon är fullblodsarab, men vi känner varandra innan och utan och när hon bar mig runt i ridhuset kändes det som om jag kommit hem. Långt innan jag fick sitta upp igen befann jag mig i stallet. 3 veckor lyckades de hålla mig hemma. Jag hälsade på Rasgall så snart jag kunde. Jag gav honom clementiner och pratade med honom. Jag fick inte gå in till honom, han kunde ju knuffa mig. Jag hann tyvärr inte rida mer på Rasse. På ett tag fick jag bara rida på min Perla för att minimera skaderisken. Jag fick inte trilla av. Rasgall åkte hem till sin matte, jag vet inte var han är i dag, men jag saknar honom i bland. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och är en av de mest fantastiska varelser jag någonsin haft privilegiet att lära känna…
Jag kommer inte ihåg någonting från själva olyckan. Allt jag vet har andra berättat för mig, jag minns att jag tränade, till och med att jag red bort för att rida mot hindret. Men från det till att jag vaknade på sjukhuset är allt svart.
Nu har det alltså gått 5 år. Jag är helt återställd och har hunnit med en hel del.
Jag och Perlan var med i finalen i Ponnyalsvenskan samma år. Vi vann dressyrklassen med vårt lag på Willands.

Jag har fått en ny häst. Cool Coffee. Ett stort halvblod efter Black Coffee och vi tävlar i dressyr. Ska debutera LA i år. Jag hoppar i bland för nöjes skull. Men Cool är inte den skickligaste på området eftersom han hartränats för dressyr sen han var 3.
Skruvarna sitter kvar i min rygg och jag har ett långt smalt ärr mellan skulderbladen. För det mesta tänker jag inte på min skada. Den är en del av mig , men den påverkar mig inte. I bland tror jag att den har påverkat mina vänner och min familj mer än mig själv. I bland hajar folk till när jag berättar om det. Nämner det i förbifarten och glömmer att de inte vet allt. Då minns jag vad jag själv tänkte de första gångerna jag hörde det. ”Men, om man har brutit ryggen, är man inte antingen död eller förlamad då?” Så är det uppenbarligen inte, för jag har inga men alls!
