Den här veckan hoppas jag att vårt ordspråk fungerar! Jag har en visdomstand som jävlas så pass med mig att jag går på dubbla smärtstillande i väntan på att inflammationen ska gå ner… Tanden är också anledningen till att jag har haft lite tid till att fixa med bloggens tema i dag…
I går var jag och tränade för Ulla-Britta igen. Det var lika kul som vanligt, men jag tror att jag hade presterat bättre utan tandvärk. Jag fick rida med ett nytt hjälpmedel. En ”säkerhetsrem”. Helt enkelt en rem som fästs mellan de två ringarna på var sida om framvalvet på sadeln. När jag var yngre hade vi sådana på ponnyerna på ridskolan för att ha något att hålla i om vi tappade balansen. Det var hur som helst inte riktigt det den skulle användas till i går! I stället trädde vi tyglarna igenom den, underifrån och upp så att jag höll i tyglarna på ovansidan om remmen.
Syftet med den är dels att tvinga ryttaren att hålla rätt handställning och använda säte och skänklar för att få igenom hjälperna. Men också att vänja hästen vid att lyda hjälperna från tyglarna när ryttarens hand är i rätt position och lära den att man vill att den ska vara eftergiven ändå. Det fungerade bra
Cool svarade ganska fint, men han förstod inte riktigt vad jag ville hela tiden. Men det betyder bara att vi måste träna mer. Undertiden vi hade den här remmen i sadeln och tyglarna genom den, red jag på en liten volt och flyttade ut bakdelen. Eftersom jag inte kunde flytta händerna åt sidorna var jag tvungen att hålla om med ytterskänkeln mer. När Cool svarade på hjälperna gymnastiserade han sitt inre bakben och kom igång ordentligt över ryggen genom bakbenen 😀
Sedan skulle jag rida igenom MC:1 Cool var lite trött (jag med) så det blev inte felfritt. Men framförallt var det lite läskigt att plötsligt ha händerna fria. Jag hade nämligen inte remmen kvar när jag redprogrammet. Det kändes lite vingligt. Nästan som att åka bil utan säkerheltsbälte, eller cykla utan stödhjul. Men jag ska skaffa mig en sådan och träna mer. Enligt Ulla-Britta används den av många av de större ryttarna i Tyskland. Inte fullt så vanlig i Sverige dock. Jag testar allt som känns rimligt för att få till ”finliret”. Målet är så klart att rida med så små hjälper som möjligt och då måste både jag och Cool träna upp dem!
I går eftermiddag var jag sedan hos tandläkaren och de spolade tanden. Efter det kändes den mycket värre! Och i dag har jag inte orkat ta tag i att träna.. för ont
Men i morgon kommer jag nog inte undan längre. Måste hålla igång till på lördag!
(känns som om jag har kommit en bit på vägen, bliden i högra hörnet är jag 12 eller 13, ponnyn heter Cobra. Längst ner till vänster är sista året med Perlan, jag var 18)
