Vad händer? Varför gör vi så här?

Varför måste vi hålla på och hänga ut och racka ner på varandra?! Jag blir ledsen av allt hackande som syns överallt och som (åtminstone som jag upplever det) inte alltid har genomsyrat vår sport. Hästägare/tävlande/uppfödare, tidigare har jag upplevt att det funnits en gemenskap mellan oss – en vilja att lära och dela med sig – med samma sak i fokus, nämligen hästen!
Men sedan en tid tillbaka, ett antal år om man ska vara ärlig, har klimatet blivit allt tuffare. Så klart tänker jag på internet och sociala medier, men också ute i verkliga livet. På tävling, träning, i vardagen i stallet. :(

Varför måste vi hacka på de som inte kan eller försöker lära sig? Och varför måste vi höja upp oss själva och tycka att vi vet bäst?

En sak håller jag med många andra om. Okunskap är det som orsakar det hela. Okunskap får oss att göra fel och okunskap får oss att döma andra utan att veta hela historien.

Men varför måste vi trycka ner den stackars ryttaren som kämpar för att lära sig rida? Som ännu inte har kommit till läget där han eller hon kan sitta helt stilla, utan att dra sin häst i munnen eller klämma med benen och få den att dansa fantastiskt på ett vanligt tränsbett? Alla börjar vi någonstans och kan inte vara perfekta från början – men självklart strävar vi alla efter den där känslan av att vara ett med hästen. Elastiskt, smidigt och lätt.
Varför måste så många muttranden och kommentarer bli till ex. ”om man kan rida behöver man inte betsla upp” eller ”så tragiskt att så många djur ska behöva lida på grund av folks okunskap”?
Hade det inte varit bättre för både människan och hästen i fråga om reaktionen hade blivit att ställa en fråga eller ge en rekommendation?
”hur kommer det sig att du rider på det bettet?” eller ”min tränare brukar säga att jag ska göra så här när det blir så där, har du någon bra tränare?”
Det kanske finns en helt logisk förklaring till att hästen går på ett annat bett – den kanske till och med trivs på det? Eller så kanske ryttaren i fråga kämpar för att hitta en bra tränare att få stöttning från. Eller så har han eller hon helt enkelt inte kommit längre i sin utbildning – vi börjar ju alla någonstans! Kanske hästen fortfarande tränar styrka eller mentalitet?

Och varför måste vi direkt tycka illa om någonting som vi inte själva gör när vi tränar våra hästar? Eller trycka till någon som har gjort ett ärligt misstag och som trots det tuffa klimatet väljer att berätta om det? Behöver vi syndabockar för att hävda vår egen storhet? ”Det finns mycket forskning som berättat det här tidigare” och ”Det kan man tycka att den här personen skulle tagit reda på/tänkt på tidigare”
I stället för att fråga ”varför gör du det där? Vad är det du vill uppnå?” Kanske kan man till och med lära sig något nytt?!
Hästar och människor är individer och vi behöver/uppskattar alla olika hanterings/träningssätt.

En sak känner jag mig säker på. Om vi inte bryter det här mönstret kommer både sporten och det vi älskar mest, hästarna, att fara illa på riktigt. Det enda det kommer att resultera i är att folk inte vågar be om hjälp eller erkänna att de inte kan innan de provar. Inte heller kommer andra att våga dela med sig av tips, framgångar och glädje.
Redan nu känner jag ofta att jag är osäker på vad jag kan/vill/vågar dela med mig av och tycka. Jag är mycket medveten om hur jag rider när jag är på tävling eller träning bland andra ryttare. Tänk om någon tycker att jag behandlar mina hästar illa?
Jag vet att jag inte gör det, jag vet att de älskar mig – det visar de varje dag – men det garanterar inte att alla andra gör det.

Det som gör mig mest ledsen är nog ändå att vi håller på att gå miste om den gemenskap som varit så självklar tidigare. Jag vill ha och behöver ha min fristad – det finns så mycket hat och ilska i resten av världen, måste vi släppa in den bland oss också? Kan vi inte bara fortsätta att glädjas med varandras utveckling och uppskatta våra fantastiska djur?!

Allt gott – och kom i ihåg, hästen i fokus!

23102016-Ryttaortävling Åsbo 1-189

Time to catch up!

I’ve got some catching up to do!
Det blir så i bland. Jag börjar skriva inlägg och så kommer jag av mig. Eller tänker att ”det här ska jag skriva om i kväll” tar bilder – och sen kommer det liksom inte längre… Ber om ursäkt!

Nu har i alla fall jag och Chili sparkat igång årets tävlingssäsong! Jag är så stolt över henne <3 Vi anmälde oss till två st LB:2 klasser i Kågeröd. En av klasserna var en så kallad rosettklass, vilket innebär att man får rosett över en viss procent och olika rosetter beroende på procent.


Chili var ganska spänd och blev rätt så rejält skrämd ett par gånger. Det blåste ganska mycket och så hörde hon en traktor i skogen som hon inte såg. Men trots att hon var spänd och vi gjorde ett par missar skrapade vi ihop 65% i första klassen (rosettklassen) och vi fick en jättefin rosett :) (fast jag studsade som en liten gummiboll på ryggen på henne!)
Om det hade varit en ”vanlig” klass med placeringar hade vi blivit 3a – känns också helt ok första tävlingen!
Hennes storasyster – Fina Black Velvet – vann samma klass och duktiga Fanny (också från Källetorp) var tvåa med fina Ray Charles, som också är uppfödd av Marie. Himla kul med så många kändisar i toppen :)

Till andra klassen var Chilisen jättefin… fram till 2 min innan vi skulle in på banan. Då orkade inte huvudet mer och hon började slå sig fri lite från bettet. Det gjorde hon ett par gånger inne på banan också, vilket gav oss en del avdrag i poängen. Domaren tyckte att jag satt snett, det vet jag inte, kanske jag gjorde det. Var så fokuserad på Chili att jag inte alls har någon kommentar kring det.
I alla fall så skrapade vi ihop 61% i andra klassen trots allt det. Lägsta-nivån har höjts en del :) Jag är ändå nöjd med att Chili kom tillbaka till mig varje gång hon hade gått emot, dessutom väldigt snabbt. Vilket är ett stort framsteg!
Nu ska vi bara köra på så att vi blir lite mer rutinerade :) Nästa start blir KM 10/5.

 

Cool gör stora framsteg! De sista gångerna jag har ridit har känslan varit jättehärlig! Han behöver sätta mer muskler och jobba upp konditionen innan vi är helt tillbaka på banan, men det känns underbart att kunna få guldkornen av samspelthet till och från som vi har njutit så mycket av tidigare. Jag har saknat det. <3 Mattes fina. Häromdagen red jag igenom ett LA:3 hemma, bara för att testa och det gick hur bra som helst! Det är också väääldigt skönt att jag kan rida de flesta dagar hemma och inte behöver lasta och köra hela tiden.

Något annat jag har hunnit med är att städa täckesrummet. Det tar som alltid mycket, mycket längre tid än man räknar med. Men det är såååå skönt när det är gjort. Tömt – damsugit – dammtorkat – hopvikt och inflyttat. Så nu har jag ordning i sadelkammaren och täckesrummet OCH boxarna är tömda :) Nu är det ”bara” stallet som ska rengöras i sommar 😉