Vad händer? Varför gör vi så här?

Varför måste vi hålla på och hänga ut och racka ner på varandra?! Jag blir ledsen av allt hackande som syns överallt och som (åtminstone som jag upplever det) inte alltid har genomsyrat vår sport. Hästägare/tävlande/uppfödare, tidigare har jag upplevt att det funnits en gemenskap mellan oss – en vilja att lära och dela med sig – med samma sak i fokus, nämligen hästen!
Men sedan en tid tillbaka, ett antal år om man ska vara ärlig, har klimatet blivit allt tuffare. Så klart tänker jag på internet och sociala medier, men också ute i verkliga livet. På tävling, träning, i vardagen i stallet. :(

Varför måste vi hacka på de som inte kan eller försöker lära sig? Och varför måste vi höja upp oss själva och tycka att vi vet bäst?

En sak håller jag med många andra om. Okunskap är det som orsakar det hela. Okunskap får oss att göra fel och okunskap får oss att döma andra utan att veta hela historien.

Men varför måste vi trycka ner den stackars ryttaren som kämpar för att lära sig rida? Som ännu inte har kommit till läget där han eller hon kan sitta helt stilla, utan att dra sin häst i munnen eller klämma med benen och få den att dansa fantastiskt på ett vanligt tränsbett? Alla börjar vi någonstans och kan inte vara perfekta från början – men självklart strävar vi alla efter den där känslan av att vara ett med hästen. Elastiskt, smidigt och lätt.
Varför måste så många muttranden och kommentarer bli till ex. ”om man kan rida behöver man inte betsla upp” eller ”så tragiskt att så många djur ska behöva lida på grund av folks okunskap”?
Hade det inte varit bättre för både människan och hästen i fråga om reaktionen hade blivit att ställa en fråga eller ge en rekommendation?
”hur kommer det sig att du rider på det bettet?” eller ”min tränare brukar säga att jag ska göra så här när det blir så där, har du någon bra tränare?”
Det kanske finns en helt logisk förklaring till att hästen går på ett annat bett – den kanske till och med trivs på det? Eller så kanske ryttaren i fråga kämpar för att hitta en bra tränare att få stöttning från. Eller så har han eller hon helt enkelt inte kommit längre i sin utbildning – vi börjar ju alla någonstans! Kanske hästen fortfarande tränar styrka eller mentalitet?

Och varför måste vi direkt tycka illa om någonting som vi inte själva gör när vi tränar våra hästar? Eller trycka till någon som har gjort ett ärligt misstag och som trots det tuffa klimatet väljer att berätta om det? Behöver vi syndabockar för att hävda vår egen storhet? ”Det finns mycket forskning som berättat det här tidigare” och ”Det kan man tycka att den här personen skulle tagit reda på/tänkt på tidigare”
I stället för att fråga ”varför gör du det där? Vad är det du vill uppnå?” Kanske kan man till och med lära sig något nytt?!
Hästar och människor är individer och vi behöver/uppskattar alla olika hanterings/träningssätt.

En sak känner jag mig säker på. Om vi inte bryter det här mönstret kommer både sporten och det vi älskar mest, hästarna, att fara illa på riktigt. Det enda det kommer att resultera i är att folk inte vågar be om hjälp eller erkänna att de inte kan innan de provar. Inte heller kommer andra att våga dela med sig av tips, framgångar och glädje.
Redan nu känner jag ofta att jag är osäker på vad jag kan/vill/vågar dela med mig av och tycka. Jag är mycket medveten om hur jag rider när jag är på tävling eller träning bland andra ryttare. Tänk om någon tycker att jag behandlar mina hästar illa?
Jag vet att jag inte gör det, jag vet att de älskar mig – det visar de varje dag – men det garanterar inte att alla andra gör det.

Det som gör mig mest ledsen är nog ändå att vi håller på att gå miste om den gemenskap som varit så självklar tidigare. Jag vill ha och behöver ha min fristad – det finns så mycket hat och ilska i resten av världen, måste vi släppa in den bland oss också? Kan vi inte bara fortsätta att glädjas med varandras utveckling och uppskatta våra fantastiska djur?!

Allt gott – och kom i ihåg, hästen i fokus!

23102016-Ryttaortävling Åsbo 1-189

Stockholm – hur var det?

Ja hur var det att vara i Stockholm då?

Jo det var jättehärligt att besöka Sweden International Horseshow 😀 Vi åkte vid lunch på fredagen och hade eftermiddagen på oss att flyga till Arlanda och ta oss till hotellet. Det gjorde vi – och sen var energin slut haha! Planen var egentligen att vi skulle ta oss ut till Friends redan på fredagskvällen och kolla läget. Gå lite på mässan och kolla av vägen dit. Den planen gick i stöpet när vi insåg att vi inte kunde köpa biljetter till bara mässan… Lika bra var det för vi var helt slut när vi väl kom till hotellrummet vid 17-18-tiden. Så vi spenderade kvällen med en god sallad och ett glas cider på o’learys innan vi somnade tidigt <3

Vi var uppe tidigt på morgonen på lördagen och kunde njuta nästan ensamma i den stora frukostmatsalen med en jättelik frukostbuffé. Sedan tog vi tunnelbana + pendeltåg till Friends. Vilket visade sig vara mycket enklare än vad det verkade på kartan och i appen 😀
Vi spenderade hela dagen på Friends och Mall of Scandinavia. Vi såg både Kür och Grand Prix. Massor av fina hästar och duktiga ryttare. Gick på mässan och letade klänningar på Mall of Scandinavia.
Vi åt både god lunch och härlig kvällsmat. Fast vi fick vänta väldigt länge på maten på ett otroligt dåligt förberett Vapiano. Men gott var det! Och så drack vi champagne och provade stövlar 😀
På kvällen var det hoppning och show och vi lämnade inte arenan förrän efter 23! Lagom trötta dunsade vi i säng när vi kom tillbaka till hotellet. Ca 16 timmar efter att vi lämnat det på morgonen…

Söndagen ägnade vi bara åt att strosa runt i stan runt Hötorget och shoppa lite på rean innan hemfärd.

Min uppfattning om helgen generellt var att vi hade möjlighet att hålla en betydligt höre mysfaktor och standard på hela helgen än om man jämför med när vi till exempel åker till Göteborg på våren varje år. Vi stressade inte en enda gång, vi åt bättre mat och vi bodde bättre i förhållande till arenan. Arrangemanget i Friends är mycket mindre än i Göteborg. Både till ytan och till antalet besökare. Det gör att det också får en lite annan känsla. Lite lugnare..

Nu har jag varit hemma i ”vintervardagen” (läs mörkret) i ca 2 veckor. Det är inte enkelt att hålla motivationen uppe i mörkret, blåsten och leran, men jag lovar att berätta mer om hur det går snart!