Det här med Jerringpriset alltså…

Tidigare i veckan blev jag, precis som ett stort antal andra ryttare i landet, både imponerad, glad och överraskad över att Peder lyckades ta hem Folkets pris Jerringpriset igen.
Den rena glädjen grusades snart av samma diskussion som förra året.. Redan tisdag morgon hade jag både läst om och själv fått försvara att Peder var en värdig vinnare. Just Jerringpriset röstas fram av Svenska folket, vilket obestridligt innebär att en väldigt stor del av Sverige tycker att Peders bragd är värd att vinna.

På ett sätt kan jag inse att det är svårt för många utomstående att förstå vilken prestation och hängivenhet som ligger bakom exempelvis ett EM-guld eller en OS-medalj i hästsport. Att jag själv tävlar dressyr gör ingen skillnad – det ligger precis lika mycket slit bakom hoppryttarnas medaljer.
Vi pratar om att arbeta varje dag i veckan från morgon och kväll med både häst och ryttare oupphörligt under många år för att uppnå den skicklighet, styrka och uthållighet som krävs för att bli tillräckligt bra att platsa i eliten. Och då slåss du mot andra ryttare som också arbetat lika hårt, under lika lång tid för att starta i samma tävling.
Funderat över varför det inte är något övervägande antal 20-åringar som vinner OS i hästhoppning?
De 3 minuter som syns på tävlingsbanan är bara en micro-del av det som faktiskt är bragden.
Okej – så om vi då är överens om att det är en bragt vi pratar om och att den platsar att vara nominerad?

Då kan vi prata om anklagelser om att det bara är för att han är populär som han blir framröstad. Hmm, om man vill vara med i och vinna en nominering där Folket röstar, så är det kanske bra om man når ut till Folket..

Med det menar jag inte att man ska ha flest följare på Instagram, vara känd i TV eller blogga mest för att vinna Jerringpriset. Jag har en vän som skrev något väldigt bra på Facebook. Jag nämner henne inte vid namn eftersom jag är osäker på om hon vill det, men jag tänker citera henne ordagrant:

Vad är det som gör att hästsverige känner så starkt för sina stjärnor? Peder nu två gånger och RGB tidigare. Vad kan övriga idrottssverige lära sig?

Även när Jan Brink var tävlingsaktiv, var för mig Tullstorps hingstvisning det största vårtecknet. Klappa Briar i stallet. Lite träningstips från Jan. Och naturligtvis vackra hingstar och söta föl….

Patrik Kittel åker runt och har Clinics för fullsatta läktare. Alla vill se när han hållet träning för några utvalda. Målsättningen är att alla som lyssnar ska få något matnyttigt med sig hem.
Ingrid Klimke den tyska fälttävlans ikonen ska hålla liknande klinik på Flyinge inom kort.

Hur många aktiva stjärnor i andra idrotter fortsätter att jobba för att dela med sig till den stora massan? 
För jag tror att det är så man vinner Järringpris….

Just precis exakt så känner jag också, det finns kutym och en verklig vilja inom ridsporten att alltid dela med sig av sin erfarenhet. Peder och Lisen är minst sagt förebilder att ta efter och arbetar lika hårt som ovan nämnda för att utveckla sporten.
Och då har vi inte påbörjat den gamla vanliga diskussionen om att hantera ett djur på 600kg med egen vilja, jämfört med att hantera en död fotboll på 5kg eller ha egen kroppskontroll..

Så från mig också – GRATTIS PEDER – jag satt/stod/jublade på läktaren när du galopperade i mål på Ullevi i somras och du är värd varenda del av det där priset!